Det känns så extremt skönt i efterhand efter att man har tagit ett svårt beslut. Jag har grubblat och gruvat, varit envis men också vetat innerst inne vad kroppen egentligen säger till mig. Visst, det skulle kunna bli bra men det kan också bli pannkaka.
Japp, jag har tagit beslutet - jag kommer inte att åka Volkswagen Cup/Skandinaviska Cupen i Piteå 5-7 januari. Jag har som rubriken säger, åkt på en julesmitta som jag kallar den, en förkylning.
Jag har under den senaste veckan känt vissa tecken på att sjukdom kanske kan bryta ut. Kanske att jag har varit lite torr i halsen någon morgon men inget som påverkat träningen. I måndags, på juldagen, tränade jag ett lugnt pass på skidorna på 1,5h. Jag kände i början av passet att jag tyckte att jag fick lite ovanligt hög puls i uppförsbackarna även fast jag verkligen tog det lugnt och gick upp för de flesta. Efter ett varv tänkte jag "Hmm, ska jag avbryta?". Det gjorde jag inte, jag tänkte att ibland är det bara såhär när man tränar. Jag hade under juldagarna tränat sparsamt på grund av jobb så jag tänkte att det jag behövde var att röra på mig. Den 22:a vilade jag helt, vilket var planerat, den 23:e jobbade jag 6-16 och fick pga. tövädret köra ett kortare pass på gymmet på 45min på kvällen. På julafton jobb 6-12 och vila igen för att få umgås med nära och kära - allt enligt plan. Den 25:e hade jag 2h skidor på planen (som blev 1,5h) och eftermiddagsjobb. Att jag faktiskt kände där i soffan hos mor och far, timmen innan jobb, att jag var trött och det jag mest av allt hade velat var att stanna hemma där bland släkten, i soffan, vila, äta gott och ha en lugn kväll. Att man ändå känner sin kropp så väl - det är jag ändå tacksam över!
Men det är alltid just DET, att kunna gasa och bromsa, vid rätt tillfällen. Den svåra, svåra kombinationen. Man måste gasa och kliva över gränser för att utvecklas men om man inte lär sig att bromsa vid rätt tillfällen så går det lätt överstyr. Ja, visst, jag kanske bara hade otur och åkte på en förkylning. Vilket inte är konstigt egentligen när jag kombinerat träning, jobb bland massa folk, och julfirande där man träffar släkt och vänner som man inte träffat på ett tag. Ja, men är sårbar och ibland faller man dit. Bättre lycka nästa år!
Jag kände bara för att skriva av mig, en lättnadskänsla när jag nu ändå VÅGAT tagit detta beslut. Jag tror inte att jag hade tagit detta beslut förra året, eller åren innan de. Jag hade hoppats på att bli fullt frisk så jag på söndag eller måndag kan träna och att jag innan avfärd på onsdagen hinner pressa in ett intervallpass och tycka att nu är jag redo för 3 tuffa tävlingsdagar bland eliten. Kanske håller jag på att lära känna mig själv, lära känna min kropp och att jag gör det som jag mår bra av. Kanske vid 24 års ålder... Visst är jag sur, besviken, ledsen att jag inte kommer tävla nästa helg. Att inte få tampas mot de andra och att inte få uppleva nya minnen och lopp. Det hade kanske blivit bra? Kanske vilar jag mig i form? Men nej, jag vill inte ta risken. Jag vet hur jag känt förut när jag stått på startlinjen för snabbt efter sjukdom. Då tänker man bara - VARFÖR?
Nu ska jag njuta, njuta av ett nyårsfirande med mina närmsta vänner i ett vintrigt Vemdalen. Hoppas att jag snart, snart blir 100% kry så jag kan göra det jag längtat efter på denna trip, skida runt i skogarna kring Vemdalen och Björnrike. Njuta av långa fina pass blandat med intervaller. Njuta av god mat och det bästa umgänget. Njuta av en dag i slalombacken och skratt på afterski med mina bästa vänner.
Jag blickar framåt! Framåt mot nya äventyr, tävlingar och utmaningar.
Jag är stolt, så sjukt stolt att jag vågade säga nej och lyssna på min kropp. Ett bra sätt att börja 2018 på va?
Det viktigaste av allt är ändå att må bra och att göra det som känns rätt i hjärtat.
Vi hörs!
